Karin Jarl Nydén

Jag var en liten flicka fast längst i klassen. Min pappa var präst, en tänkare och
annorlunda man som läste och skrev sådant som var svårt att förstå. Mamma
var en social, praktisk, klok, duktig kvinna som var lätt att tycka om. Vårt hem
var vackert och skapat av henne. Hennes glädje, lust och hennes händer. Vårt
hem var också fullt av böcker, överallt böcker, pappas böcker.

Flickan Karin växte upp med kyrkan alldeles intill och hade tillgång till den
jättelika kyrknyckeln. Jag älskade att gå i kyrkan. Där var det vackert,
spännande och fullt av något som jag inte förstod men som gjorde mig trygg
mitt i allt som var svårt.

Teolog som pappa blev jag inte. Gjorde ett försök i Uppsala men slutade efter
en dryg termin. Att tänka över livsfrågor slutade jag aldrig, men märkte att jag
längtade efter att arbeta med mina händer och sådant som var vackert och
betydelsefullt på andra sätt. Gick terminskurser i vävning och sömnad och
sedan textillärarseminariet. Konstsömnaden var det roligaste, teckning och
vävning, psykologi…

Vad skulle det bli av mig? Jag tyckte om mina elever. Inte grundskolan dock där
jag inte hann med att umgås med dem. Medan tankarna gick kom bilderna och
jag fick veta att det fanns något som hette Bildterapi .”Du som älskar både
människan och konsten” fick jag höra. Vad är det för något undrade jag och
förstod att utbildningen bara fanns utomlands. Den kommer, fick jag höra. Jag
blev eld och lågor. Konstskola först! Sökte Nyckelviksskolans tvååriga
konsthantverkarlinje och trodde inte det var sant när jag satt och täljde i trä vid
en solig vägg bland likasinnade.

Tre ljuvliga barn hade jag fått, varit gift och skild och nu gällde det att
kombinera. Att räcka till.

Efter ytterligare tre år var jag bildterapeut. Barnen, bilderna och studierna!
Gifte mig på nytt och familjen följde den nye mannen, som döttrarna godkänt,
till Falun. Där fick jag arbete som bildterapeut på Falu lasarett, psykiatriska
kliniken. Jag skulle få ägna mig åt människor, och bildskapandet som ett sätt för dem att med min hjälp lära sig mera om sitt sätt att förhålla sig till livet som
varit alltför tungt! Bävande och lycklig var jag.

Under den långa studietiden, tjugo års arbete på lasarettet och uppgiften som
hustru och mamma till barnen som blivit fyra, fortsatte jag på olika sätt att
fördjupa mig i mitt eget bildskapande. Gjorde Bilder av olika slag och ställde ut
i många sammanhang. Det visade sig bli En lek på fullt allvar.

Livet bestämde att vi skulle mista två barn, de som var kvar sina systrar, och
många avdelningar på sjukhusen kändes mera hemma än den jag arbetat på.
Så småningom ville jag ge mig tid att skriva, något som väntat på mig sedan jag
gick i skolan. Jag lade undan mitt bildskapande för att verbalt ge plats att
berätta om människorna, våra liv tillsammans. Det var en annan värld! Åren
gick, det blev några böcker medan allt mitt konstnärsmaterial låg och väntade
på mig i skåp och lådor.

Nu lyser vårvintersolen in på mig genom fönstren i den nya ateljén på ladans
vind, Dalälven glittrar och jag förbereder mig på att bjuda er på bilder av olika
slag. Bilder från olika tid, nu och då. Det ska bli roligt.

Tack Maria för att du fångade upp mig just när det var dags. Tack Mette som
tyckte det var en bra idé och tack till Kungsörs konstförening för ert arbete. Inte
minst tack till Erland som stöttar mig i vått och torrt.
Livet är en lek och den är på fullt allvar!

Karin Jarl Nydén
KaJ
Karinjarlnyden@hotmail.com
Karinjarlnyden.se

070 3812858
Medlem i KiD, Konst i Dalarna